Vandringslycka

Vandringslycka

Det var en tid för några år sedan som jag mådde ganska dåligt, livet kändes tungt och jobbigt. Jag hade en intensiv längtan efter att komma nära naturen, intill Moder Jord, och helt ensam, för att kanske läka både kropp och själ. Sakta men säkert började jag jobba mot mitt mål och min längtan.

Så blev det att jag kom iväg, september 2001. Vad som fick mig att bli så praktisk och målmedveten just då kan jag inte svara på idag. Kanske var det just det jag behövde för att läka inombords. Och kanske visste jag det omedvetet.

Jag körde mot Vålådalens turiststation, där jag hade bokat ett rum. Kom fram och missade kvällsmaten precis. Det här börjar ju bra, tänkte jag hungrigt… Som tur var hade jag lite matsäck med mig.

Dagen därpå skulle jag sedan göra det jag aldrig gjort förut: fjällvandra - ensam!!! Hur gör man?! Hur hittar man?! Jag hittade lyckligtvis all nödvändig information på vandrarhemmet, vilken tur! Och valde sedan att gå en led på 15 km mot Lunndörren. Det borde jag ju klara av…

Till saken hör att det var väldigt få ute då, övernattningsstugorna hade stängt helgen innan, säsongen var över. Det var regngrått väder och terrängen var minst sagt eländig. Att vandra i gummistövlar visade sig bli tungt och ganska jobbigt – så efter någon timme bestämde jag mig för att vända. Gick tillbaka till vandrarhemmet på fjällstationen, där jag sedan åt middag och badade bastu som belöning.

Jag fick ändå känna av hur det var att vara ensam i den majestätiska naturen och ville pröva på nytt, men någon annanstans. Så efter ett par vilodagar i det jämtländska landskapet kom jag sedan till Storulvåns fjällstation. Och vädret var strålande den här gången, det kanske bådade gott?

Det som var motigt under första turen blev nu omvänt. Stövlar behövdes inte och terrängen var öppen och lagom kuperad. Det var inte ett dugg jobbigt med packningen och jag fotade glatt. Naturen bjöd på upplevelser jag aldrig skådat, och kalfjällen bredde ut sig med alla höstens fantastiska färger. Det var en obeskrivlig känsla att få uppleva speciellt tystnaden, ljuset och den vackra fjällnaturen. Jag har aldrig förr eller senare upplevt en sådan frid.

Även denna gång hade jag tänkt nå till en stuga, en längs vägen till Blåhammarens fjällstation, men jag fick hinder i form av en bäck. Utan ett bra vadställe tog jag mig inte över den, så jag fick vända nu också - men det gjorde inget. Jag njöt ändå med alla mina sinnen av denna oförglömliga upplevelse, i det som vi tar för givet och ofta glömmer bort – nämligen naturen.

Hon, Moder Jord, finns där för oss med sin tröstande famn och läkande krafter, vi behöver bara ta oss tid att uppleva henne.


  - Tillbaka